"Du tycker ibland att Staffan är tröttsam. Jag tror nog att det är du som inte orkar med honom o då blir han otålig, men så är ju Atle så mycket lugnare o det får man ju vara glad för..."
...tror du inte Staffan kunde vara hos mig någon tid? Du vet mina barn är stora...så jag skulle vara glad att vara til hjälp." Asta, 3.11. 1952.
Asta skriver brev etter at de har vært på Ski og hentet med Staffan. Mamma ligger på Louisenbeg diakonissesykehus:
"Ja så är det nyårsafton. Mamma o Pappa har varit här o ätit kvällsmat, så när klokkan nästan är tolv går vi ner. Jag har lovat väkka Staffan o Ulla så dom får höra på när 1953 ringes inn.
1 jan. 1953
Ja, så är då ett nytt år kl. är 12.35 på natten. Staffan har fått vara med o dricka kaffe o smaka på tante Lailas chokladkaka, men nu tycker inte Staffan att jag skall skriva mer så nu säger vi en god fortsätning på det nya året - jeg scanner brevet.
En medpasient fra Louisenberg (Julie Taugbøl) sender et kort til mamma og lurer på hvordan det står til og ønsker henne god bedring. Hun har hatt det samme selv, sier hun. "Ikke tenk på sykdommen, di er snart så bra, tänker jeg at de ikke merker di har värt syk en gang, for en kan gjøre sig selv meget galt med bare tanken.. Har snakket med deres mand og vesle-Atle er bare bra med dem begge." 31.11.52
Jeg har for øvrig funnet ut at jeg var hos Rasmus og Ragna mye da mamma lå på sykehus i 52 - 53.
Comments